Kennel

Hej glada hundvänner, vad kul att du tittade in till oss
Tänkte här berätta lite om vilka vi är och vårt hundliv.
Vi bor tillsammans i ett 1800-tals torp på landet närmare
skogen kan man inte bo.
Det är lika ljuvligt för oss som hundarna.


Vårt allra första möte med vår första ras var en underbar finsk Grand Danoistik.
Detta var ivår ungdom och vi bodde inte tillsammans men fick äran
att försöka anpassa "Centa" till att bo och leva i familj.
Tyvärr gick inte detta och hon fick bo på en kennel.

Året efter fick hon valpar och vi var lyckligt gifta (och är fortfarande),
vi fick då vår första riktigt egna grandistik, året var 1969,
hennes namn var West side Amie så därifrån kommer Amie i vårt kennelnamn.

Denna första grandistik som var så ljuvligt svart blev starten på en
kennelverksamhet som varade i ca 15 år med färgerna svart och harlekin.
Redan då hade vi vardagslydnadskurser främst för Grandisar.
Parallellt med Grandisarna hade vi Långhåriga dvärg och kanintaxar,
den allra första var Kullabos Unnie, därifrån kommer Unie i vårt namn.

Det blev en hel del taxar under de här åren. Röda och svarta i båda storlekarna.
Det blev också en del utställningar under de här åren, men vi fick begränsa oss
i tid på våra resor då vi hade två små flickor, Mariette född 71 och Anna 74.
Dom är så att säga uppvuxna i valplådan. Något dom nu i vuxen ålder,
med egna barn säger sig ha haft mycket glädje av. Det slumpade sig faktiskt så
att Mariette gick sina allra första steg utefter kanten på valplådan.
Att det var vår första grandiskull gjorde inte saken mindre kul.
Kanske en sak bara mor och far tycker är märkvärdigt, men inte mindre värt för det.

Som tonåring hade jag (Kathy) en Riesenschnauzer som jag tränade mycket med,
hon blev sjuk och måste avlivas, ungefär då slog Amor till och, ja ni vet ju hur det gick.
Samtidigt med våra Grandisar och Taxar hade vi Riesenschnauzer,
som vi tränade och tävlade lite med i bruks. Vi har alltid gillat att arbeta
med våra hundar och alla fick sin släng av lite lydnadsträning. Taxarna även viltspår.
Det var mycke hund dom här åren men även hästar.
Vad jag kan undra över i dag är hur många timmar dygnet hade på vårt glada 70-tal?
Nåväl helt klart är väl att var timmarna inte fler så var dom längre.


1985 kom vår första pudel in i vårt liv, det var efter en period av lugn i vårt hundhållande.
Vår riesen gick bort och var just då den enda hunden hemma hos oss.
Det blev fasansfullt tomt.
Viking line's latest Sabboteur kom till oss och sedan var vi fast för Pudel.
Han kallades kort och gott Sabben och gjorde vad jag kan minnas inte någon
större rättvisa åt sitt namn, han var helt enkelt inte någon besvärlig hund
utan som pudlar är mest, HELT UNDERBARA.
Min syn på pudlar är att det är en enkel och inte någon komplicerad hund att ha.
Visst finns det alla sorter av pudlar på samma vis som i alla raser,
men på det stora hela Snälla och vänliga och inte minst anpassningsbara.

När sabben var 12 år, fick han sluta sina dagar på ett värdigt sätt på Blå stjärnan i Borås.
Han blev mycket dålig och visade tydligt att han levt färdigt.
En fruktansvärd dag för oss, som för alla som mister någon så älskad kamrat.
Den lilla strimma av ljus vi hade på just denna hemska dag,
var vår lilla aprikosa storpudelvalp på fyra månader. Valpen var Olga
som du kan läsa om på hennes alldeles egna sida hon fyllde 11 år i januari 2008.

1999 fick vi ett nostalgiskt återfall och köpte vår gula Grand danois pojke Alfons.
Han var verkligen pojken med stort P som den Pappas lilla ögonsten han var.
Lasse tävlade med Alfons i lydnad och trots att han inte älskade utställningar
så blev han champion och var en hund med massvis av kärlek.
Han fick sluta sina dagar på Blå stjärnan lika värdigt som Sabben och där vilar
dom i minneslunden tillsammans.

Idag har vi två storpudeltjejer Olga och Blanche, två små toytjejer
Myran och hennes dotter Nisse, och vårt senaste tillskott i familjen är
våran schäferkille Orik. Vi håller fortfarande i lydnadskurser och
tycker det är så kul med spår och sök.
När ni traskat runt här i vårt hem på nätet så hoppas vi att ni
tycker om det och snart kommer tillbaka. Tills dess säger vi





©Marita Simring